Därför bloggar jag
Jag har börjat blogga många gånger, men jag har egentligen ingenting att skriva om. Jag har inget fabolous life på stureplan, jag äger inte ett enda märkesplagg om man inte får räkna några par Ecco-skor och en Everestjacka som jag haft i flera år. Jag handlar på HM och andra butiker i samma prisklass. Jeans för 500 är en investering i min värld! Jag är heller inte en komisk person som kan få vilken situation som helst att verka intressant.
Visst skulle jag kunna kalla mig själv för "ung mamma och fru i ett radhus långt ifrån stureplan", eller nåt sånt. Men ärligt talat är det väl inte särskilt speciellt att vara gift och ha barn vid 23? Såklart att det är speciellt för mig, det är det bästa jag vet. Men det är ju i ärlighetens namn inte så intressant att sitta och skriva om. Nog för att det kanske inte är den allra vanligaste åldern att gifta sig och skaffa barn och hus vid 23, men det är ju inte anmärkningsvärt. Herremintid, jag har ju både pluggad på högskola i en hel evighet, varit tillsammans med samma karl i snart 7 år och skaffat mig ett fast arbete (som by the way är världens bästa jobb). Man kan väl knappast kalla mig flicksnärta utan perspektiv på livet? Man utbrister ju inte direkt "Åh, shiiiiit vilken ung mamma, huuuuuuuur ska hon klara av att ha barn?" Och "tänk om hon blir ensamstående, hur ska hon då klara sig?" För jag har ju faktiskt samma förutsättningar som de flesta 35-åringar att klara mig hur bra som helst. (Även om hela min värld skulle rasa utan min underbara man).
Jag skulle kunna bara skriva om bebisspyor, röda stjärtar och mjölkstockning, men det är inte riktigt min stil. Visst, jag läser flera vardagsmamma-bloggar och tycker det är intressant eftersom jag kan relatera till det, men jag lever ju i den världen hela dagarna. Jag vill utanför den i mitt skrivande!
Jag skriver helt enkelt för min egen skull. Sådant som händer i vardagen, och tankar som slår mig. Jag har inget behov av att vara en välläst blogg, för jag vet att mina inlägg är på tok för långa och mina bilder alldeles för tråkiga. Dessutom behärskar jag inte "bloggspråket". Men som sagt -jag gör det här för min skull! Jag är mammaledig, och bebisar sover ju som bekant rätt mycket. Detta är ett roligt tidsfördriv.
/Nana
Visst skulle jag kunna kalla mig själv för "ung mamma och fru i ett radhus långt ifrån stureplan", eller nåt sånt. Men ärligt talat är det väl inte särskilt speciellt att vara gift och ha barn vid 23? Såklart att det är speciellt för mig, det är det bästa jag vet. Men det är ju i ärlighetens namn inte så intressant att sitta och skriva om. Nog för att det kanske inte är den allra vanligaste åldern att gifta sig och skaffa barn och hus vid 23, men det är ju inte anmärkningsvärt. Herremintid, jag har ju både pluggad på högskola i en hel evighet, varit tillsammans med samma karl i snart 7 år och skaffat mig ett fast arbete (som by the way är världens bästa jobb). Man kan väl knappast kalla mig flicksnärta utan perspektiv på livet? Man utbrister ju inte direkt "Åh, shiiiiit vilken ung mamma, huuuuuuuur ska hon klara av att ha barn?" Och "tänk om hon blir ensamstående, hur ska hon då klara sig?" För jag har ju faktiskt samma förutsättningar som de flesta 35-åringar att klara mig hur bra som helst. (Även om hela min värld skulle rasa utan min underbara man).
Jag skulle kunna bara skriva om bebisspyor, röda stjärtar och mjölkstockning, men det är inte riktigt min stil. Visst, jag läser flera vardagsmamma-bloggar och tycker det är intressant eftersom jag kan relatera till det, men jag lever ju i den världen hela dagarna. Jag vill utanför den i mitt skrivande!
Jag skriver helt enkelt för min egen skull. Sådant som händer i vardagen, och tankar som slår mig. Jag har inget behov av att vara en välläst blogg, för jag vet att mina inlägg är på tok för långa och mina bilder alldeles för tråkiga. Dessutom behärskar jag inte "bloggspråket". Men som sagt -jag gör det här för min skull! Jag är mammaledig, och bebisar sover ju som bekant rätt mycket. Detta är ett roligt tidsfördriv.
/Nana
Kommentarer
Trackback
