Vardag med Nana

Har du din drömpartner?

Min drömpartner plockar undan disk medan han lagar mat (maten är dessutom så gudomligt god att smaklökarna sjunger opera när jag tuggar). Han slänger skitiga kalsonger i tvätten, och han drar också igång en maskin när tvättkorgen är full -utan påminnelse. Han är rik och bjuder mig på lyxsemestrar flera gånger om året. Han kommer hem med små presenter och blommor. Han tycker inte att nya gardiner är onödigt, och han ääääälskar att gå i affärer.

Min drömpartner har också en ganska skev kvinnokroppsuppfattning och tycker på fullt allvar att jag är sexigare än både Catherine Zeta Jones och Halle Berry. Han tycker att mina bristningar är charmiga eftersom de påminner honom om vår son, och han ser inte ens mina valkar.

Han städar, och lämnar aldrig kläder runt om i huset. Han är grymt händig och kan fixa allt som är trasigt. Han ger mig massage varje kväll utan att vänta sig något i gengäld.

Viktigast av allt: min drömpartner har inte en massa krav på hur jag ska vara. Han älskar mig som jag är!

Har då min man dessa egenskaper? Nja... ärligt talat har jag nog byggt upp en bild av en drömkarl som har allt det som min man är mindre bra på. Men jag ska vara ärlig. Jag vill inte ha en drömpartner. Jag vill ha kärlek. Kärlek har jag massor av, och jag lever mitt drömliv tillsammans med en underbar, rolig, snäll och otroligt sexig man som jag älskar!

Nana

Min son kan faktiskt ta bröstet utan nappen nu. Han gör det dock bara ibland, men vi har ändå vant oss och ser inte nappen som något problem. Jag fortsatte att kämpa och kämpa, och vid nästan 4 månader så tog han helt plötsligt bröstet utan den. Vilken annorlunda känsla att amma utan amningsnapp! Nästa barn ska jag vänja av tidigare om inte det barnet heller tar bröstet utan napp från början.

Sen tycker jag också att det har blivit lättare att amma offentligt. Jag tycker att det är en rättighet (har alltid tyckt) men har liksom varit för feg. Men nu slänger jag min ringsjal över axeln och ammar lite här och var. Sonen dricker/äter lätt ur flaska, men jag har inte behovet att ge honom flaska. Jag har inte haft barnvakt ännu, och tänkte vänta med det tills han kan äta välling, eller så pass mycket mat att han blir mätt utan att amma också.

Någon har tryckt på en knapp som gör att mitt liv rullar på i världens tempo. Jag hinner inte med i allt som sker i lillemannens utveckling. Han kan vända sig obehindrat från rygg till mage, och ibland tar han sån jäkla sats att han snurrar runt ett helt varv. Ja, han kan faktiskt vända sig från mage till rygg också, men han har inte fått in tekniken riktigt, så han gör det inte "bara sådär". Han sover till och med på mage för det mesta, för det är omöjligt att styra honom nu när han kan sina knep.

Skruttungen äter banan, fruktpurér, matpurér och gröt. Han dricker vatten ur flaska och älskar majskrokar. Men mest av allt älskar han bröstmjölk!

Han "pratar" massor, skrattar högt (men mest åt pappa). Han älskar när man sjunger, Tittut-leken får honom att kikna av skratt. Han skelar. Och ska få glasögon. Kan ni tänka er? En femmånaders med glasögon. Men doktorn trodde att det kunde göra att han slipper operation längre fram, så det är väl klart att man ska testa?!

Jag ska börja jobba snart. Det är ingenting jag vill, men av två anledningar är det den bästa lösningen. Den första är att min man inte har jobb till hösten, men det har jag. Ett hyfsat välbetalt också! Den andra är att pappor faktiskt är lika bra föräldrar som mammor. Men jag mår ändå dåligt över det. Jag ska inte må dåligt för jag har över två månader kvar att njuta, men sen kommer jag se mindre och mindre av min älskling.

Jag vill be om ursäkt för att jag inte lägger ut så mycket bilder. Eller jag lägger ut nästintill obefintligt med bilder, så min blogg är verkligen tråkig. Men det känns inte bra att göra det, och det är av olika anledningar.

En sak till -fram tills idag är detta enbart en dagboksblogg. Ingen vet att jag bloggar, och jag vet inte ens om jag ska ge mig till känna, men jag skriver som om jag någon gång ska berätta för folk att jag har en blogg. Vi får se! Det vore kul att visa alla de mammor jag följer vem jag är också.

Nana

Igår gick vi vårruset i Västerås, jag, lilleman och mina kollegor. Trevligt. Lillkotten tyckte också att det var roligt, och kunde inte sluta berätta för pappa om alla nya intryck när han kom hem. Han berättade att mamma bytit ut liggkorgen mot stooorpojke-vagnen, Emmaljunga Citycross 10:ans modell, med superfräscht grönt tyg och extra bekväm comfort. (Efteråt kan ju mamman själv undra om det var värt sina stålar med en ny vagn, men under graviditeten tyckte och tänkte den här mamman massor med saker som hon inte skulle tyckt och tänkt annars).

Han berättade vidare om att han minsan tagit sig runt fem kilometer utan att bli trött, fått en skvätt bröstmjölk ute vid "Löga" och sedan fått ligga på en filt och titta på himlen, och "neeeej du pappa, jag är inte alls trött!" Både pappan och mamman försökte säga att klockan elva på kvällen spelar det ingen roll om man är trött eller inte, då ska man sova. Basta! Men somnade gjorde lillkotten minsan inte förän mamma sa att då får nog pappa gå ner och sova så han kommer upp till jobbet imorgon. Då kom han på att det nog ändå är mysigast att sova ihop, och när man dessutom får chansen att sova i dubbelsängen! Wow, liksom.

Visst är det häftigt när man kommer på en sång på engelska som man sjöng som barn men inte förstod texten på, och så sjunger man den igen och fattar vad den handlar om ?

Till exempel: what shall we do with the drunken sailor, what shall we do with the drunken sailor, what shall we do with the drunken sailor, early in the morning. Konstigt kanske att man gick och sjöng på den som barn, men så var det i alla fall.

Är det lite så det är för min bäbis när det gång på gång är något som "lossnar" och han erövrar en ny talang?

På valborgsmässoafton skrattade han för första gången ljudligt. Det var så underbart!

En gång vaknade grabbhalvan för sin sedvanliga nattmåltid. Bara en. Sedan vaknade han dyngvarm av att täcket åkt över huvudet på honom vid halv sju, men då hade han en så pigg och utvilad mamma att hon gick upp med känslan av att hon vunnit en medelstor trissvinst.

Vid sju har vi hunnit vädra rumpan på skötbädden i sovrummet (vi flyttade alltså in den där), sett pappan göra en ogillande min åt den tända sänglampan, gått ner på nedervåningen, myst i soffan mage mot mage. Och nu sitter en av oss i sin babysitter och tittar på sina leksaker ovanför, och den andra har just sattit på kaffe, tittar på nyhetsmorgon och bloggar -samtidigt!

Inte ens solen verkar titta fram idag, men still -this morning rocks!

Jag är ensam hemma! För första gången på elva veckor så är jag ensam hemma. Grabbarna fick med sig en flaska bröstmjölk, och jag blev kvar i ett tomt hus.

Och nu slog det mig att det är ju inte det minsta jobbigt att tvätta. Minst sju kilo mosade jag in i maskinen, men jag behöver ju bara sitta här och vänta på att det ska bli klart. Inte jobbigt alls!

Nu är det egentid som gäller! Men hur gör man? Ska jag bara sitta här? Är det meningen att jag ska ta ett långt bad? Är det nu jag ska passa på att färga håret? Ska jag ta igen förlorad sömn? Ta en långpromenad utan vagn? Ärligt talat vet jag inte!

Igår gjorde lillkillen världens roligaste grej... Vi satt och åt en omelett som min man varit så snäll att laga för att jag var småhungrig där på kvällen. Och sonen vår låg i min famn. Plötsligt började han härma mitt tuggande! Jag skrattade, men tänkte att det var tillfällighet. Han gjorde det dock flera gånger. Idag skulle jag visa detta för min pappas tjej, varpå han gjorde de där tuggrörelserna igen! Det var så otroligt häftigt! Min fina kille!

Far och son på BB.



Allt går så fort plötsligt. Han ler, han gråter med tårar, han söker kontakt på många nya sätt. Igår upptäckte han katten. Vår kisse låg i trappen som han brukar, så jag gick fram med lillkillen i famnen, och oj vad han tittade! Detsamma gäller katten -han börjar äntligen acceptera att det finns någon här hemma som får mer uppmärksamhet än honom, och som dessutom låter högljutt emellanåt.

Igår var en slags milstolpe på något vis. Jag kan inte sätta fingret på riktigt vad det är, men något är så förändrat! OJ, vad han är medveten plötsligt, vår älskade son!

/Nana

Ett par veckor gammal bild.

Jag har länge lidit av ledvärk som jag inte vågat kolla upp hos en läkare. Jag har väl misstänkt att det är någon lindrig (ha ha) form av reumatism. Ibland har det gjort så ont att jag legat i sängen och gråtit, men hittills har det aldrig hindrat mig från att jobba.

Under graviditeten hade jag inte ont en enda gång. Inte i lederna alltså... däremot på många andra ställen.

Nu har värken kommit tillbaka. Handleder, fotleder, fingrar, knän, nacken... ja, speciellt vid väderomslag. Är det reumatism?

Det var två dagar sedan jag skrev här. Jag har ju inte enmiljonfyrahundrasjutton unika besökare varje dag, så jag känner inte någon press direkt.

Min son var jättekinkig i förrgår, så det är ju bara att konstatera att rå lök går fetbort när jag ammar. Och jag är inte överlycklig direkt. Men å andra sidan är det tydligen vanligt att bebisar reagerar på choklad, och det gör som tur är inte min skruttis. peppar peppar.

Just nu leker mina två pojkar på fårskinnsfällen (pappa & son), och ända fram tills jag skulle skriva om hur bra det går så gjorde det det. Men sen började en av dem gråta. Jag säger inte vem, för det känns lite som en påhopp då. Den någon somnade just i den andres famn. De är så fina ihop!

Jag är så lycklig med min underbara familj. Det finns inget som slår denna lycka.

Det var meningen att jag skulle skriva om min vardag här, och blanda det med tankar, funderingar och betraktelser. Men det har mest blivit allt annat, utom min vardag. Lite är det nog så att jag inte vet riktigt hur man bloggar. Jag vill inte lämna ut allt för mycket om mig själv, men ändå vill jag berätta om mitt liv och mina dagar som just nu består av att vara mammaledig med en femveckors bebis.

När man har en så liten händer det nya saker varje dag. Det är så underbart! Jag läser andra bloggar där mammor skriver om första leendet, amning, mys, bad och allt som har med dessa ljuvliga varelser att göra. Och jag ler! Ibland till och med gråter jag lite. Fjantigt kanske, men man kan ju känna igen sig i situationerna. Och längta. Om jag läser om en bebis som skrattat åt sin spegelbild för första gången, 8 veckor gammal -ja då kan jag verkligen smälta. Min kille är ju snart 8 veckor! Kommer han kunna skratta åt sin spegelbild då?

Idag har följande hänt i mitt vardagsliv:

Natten var suverän. Gullungen sov 4 timmar innan första amningen/blöjbytet. Sen sov han i 2-3 timmars intervaller, men det är klart godkänt, för sedan gick han upp med sin pappa och lät mig sova lite till.
 
Min älskade son kräktes den största kastspyan jag sett honom avverka rakt på sin fars axel, så att det rann ner längs hela pappa! Haha, det var ROLIGT!

Min kompis var här. Vi tog en tur till Ica med barnvagnen och så lagade vi tonfisksallad. Med rå lök i. Så imorgon om lillkillen verkar ha ont i magen vet jag vad det beror på. Han hade nämligen jätteont i magen en dag, och jag misstänker löken eftersom vi ätit tacos. Men jag vet inte ännu, så man måste ju pröva om man ska veta. Men jag kommer att må jättedåligt om han har ont. Troligtvis kommer jag att gråta.

Jag har prövat ge honom mat på flaska. För att veta om han fixar det utifall jag någon gång vågar lämna hemmet utan honom. Det gick suveränt bra!

Jag har burit runt på grabben i min ringsjal, och upptäckt att jag älskar den. Jag var supernära att köpa en bärsele eller en annan typ av sjal, men vi trivs med denna båda två nu efter några testomgångar. Min son riktigt myser när han ligger i den, och jag kan pyssla obehindrat här hemma.

Jaa.. sedan har jag läst bloggar och bloggat när han sovit. Jag gör inte så mycket annat just för tillfället. Men livet med en bebis är det bästa som kan hända en människa. Jag tror verkligen att det är så!

Nana