Vardag med Nana

Igår gjorde lillkillen världens roligaste grej... Vi satt och åt en omelett som min man varit så snäll att laga för att jag var småhungrig där på kvällen. Och sonen vår låg i min famn. Plötsligt började han härma mitt tuggande! Jag skrattade, men tänkte att det var tillfällighet. Han gjorde det dock flera gånger. Idag skulle jag visa detta för min pappas tjej, varpå han gjorde de där tuggrörelserna igen! Det var så otroligt häftigt! Min fina kille!

Far och son på BB.



Allt går så fort plötsligt. Han ler, han gråter med tårar, han söker kontakt på många nya sätt. Igår upptäckte han katten. Vår kisse låg i trappen som han brukar, så jag gick fram med lillkillen i famnen, och oj vad han tittade! Detsamma gäller katten -han börjar äntligen acceptera att det finns någon här hemma som får mer uppmärksamhet än honom, och som dessutom låter högljutt emellanåt.

Igår var en slags milstolpe på något vis. Jag kan inte sätta fingret på riktigt vad det är, men något är så förändrat! OJ, vad han är medveten plötsligt, vår älskade son!

/Nana

Ett par veckor gammal bild.

Jag har länge lidit av ledvärk som jag inte vågat kolla upp hos en läkare. Jag har väl misstänkt att det är någon lindrig (ha ha) form av reumatism. Ibland har det gjort så ont att jag legat i sängen och gråtit, men hittills har det aldrig hindrat mig från att jobba.

Under graviditeten hade jag inte ont en enda gång. Inte i lederna alltså... däremot på många andra ställen.

Nu har värken kommit tillbaka. Handleder, fotleder, fingrar, knän, nacken... ja, speciellt vid väderomslag. Är det reumatism?

Det var två dagar sedan jag skrev här. Jag har ju inte enmiljonfyrahundrasjutton unika besökare varje dag, så jag känner inte någon press direkt.

Min son var jättekinkig i förrgår, så det är ju bara att konstatera att rå lök går fetbort när jag ammar. Och jag är inte överlycklig direkt. Men å andra sidan är det tydligen vanligt att bebisar reagerar på choklad, och det gör som tur är inte min skruttis. peppar peppar.

Just nu leker mina två pojkar på fårskinnsfällen (pappa & son), och ända fram tills jag skulle skriva om hur bra det går så gjorde det det. Men sen började en av dem gråta. Jag säger inte vem, för det känns lite som en påhopp då. Den någon somnade just i den andres famn. De är så fina ihop!

Jag är så lycklig med min underbara familj. Det finns inget som slår denna lycka.

Det var meningen att jag skulle skriva om min vardag här, och blanda det med tankar, funderingar och betraktelser. Men det har mest blivit allt annat, utom min vardag. Lite är det nog så att jag inte vet riktigt hur man bloggar. Jag vill inte lämna ut allt för mycket om mig själv, men ändå vill jag berätta om mitt liv och mina dagar som just nu består av att vara mammaledig med en femveckors bebis.

När man har en så liten händer det nya saker varje dag. Det är så underbart! Jag läser andra bloggar där mammor skriver om första leendet, amning, mys, bad och allt som har med dessa ljuvliga varelser att göra. Och jag ler! Ibland till och med gråter jag lite. Fjantigt kanske, men man kan ju känna igen sig i situationerna. Och längta. Om jag läser om en bebis som skrattat åt sin spegelbild för första gången, 8 veckor gammal -ja då kan jag verkligen smälta. Min kille är ju snart 8 veckor! Kommer han kunna skratta åt sin spegelbild då?

Idag har följande hänt i mitt vardagsliv:

Natten var suverän. Gullungen sov 4 timmar innan första amningen/blöjbytet. Sen sov han i 2-3 timmars intervaller, men det är klart godkänt, för sedan gick han upp med sin pappa och lät mig sova lite till.
 
Min älskade son kräktes den största kastspyan jag sett honom avverka rakt på sin fars axel, så att det rann ner längs hela pappa! Haha, det var ROLIGT!

Min kompis var här. Vi tog en tur till Ica med barnvagnen och så lagade vi tonfisksallad. Med rå lök i. Så imorgon om lillkillen verkar ha ont i magen vet jag vad det beror på. Han hade nämligen jätteont i magen en dag, och jag misstänker löken eftersom vi ätit tacos. Men jag vet inte ännu, så man måste ju pröva om man ska veta. Men jag kommer att må jättedåligt om han har ont. Troligtvis kommer jag att gråta.

Jag har prövat ge honom mat på flaska. För att veta om han fixar det utifall jag någon gång vågar lämna hemmet utan honom. Det gick suveränt bra!

Jag har burit runt på grabben i min ringsjal, och upptäckt att jag älskar den. Jag var supernära att köpa en bärsele eller en annan typ av sjal, men vi trivs med denna båda två nu efter några testomgångar. Min son riktigt myser när han ligger i den, och jag kan pyssla obehindrat här hemma.

Jaa.. sedan har jag läst bloggar och bloggat när han sovit. Jag gör inte så mycket annat just för tillfället. Men livet med en bebis är det bästa som kan hända en människa. Jag tror verkligen att det är så!

Nana

Nu har det kommit en ny version av Disneys klassiker. Den verkar bra, och jag ska absolut se den.

Men när jag såg reklamen här om dagen var det första gången det slog mig... Alice in Wonderland. Inte under, som i under marken, utan under. Magiska under. Herregud, jag hann bli 23 år innan jag fattade det. Och jag visste ju ändå bokens engelska titel. Är jag ensam om att vara så här blåst, eller är det inte lite logiskt att ett barn (som jag ändå var första gången jag kom i kontakt med Alice och gänget) tolkar en boktitel om en flicka som ramlar ner i en grop i marken som att hon är i Underlandet (under marken)?




Som jag tidigare nämnt så lånar jag helst inte andras bilder då jag inte har full koll på rättigheter hit och dit, så istället för en bild på en Underlands-kanin så får ni en bild på en helt vanlig kanin. Min föredetta snuttis Viggo. Tyvärr dog han för några år sedan. Kaniner är underbara, intelligenta djur!

Ja, det är ju inte jag som vill ta till flaskan även om jag hört att för många slutar amma sina barn just för att kunna göra det. Jag däremot har ju velat och velat kring ifall jag ska våga låta min man eller någon annan ge min son mat på flaska vid något enstaka tillfälle då jag kanske vill träna eller träffa en kompis i nån timme. Det sägs ju att de kan bli "lata" och vägra bröstet.

Jag bestämde mig i alla fall för att pröva nu när jag ändå var tvungen att pumpa ur ett sprängfyllt bröst. Jag gav honom en liten potion flaska, och sedan fick han äta sig mätt på bröstet. Det gick bra!

Nu vet jag att han kan äta ur flaska, så då kan jag våga lämna honom en kort stund nån enstaka gång. Däremot har jag en fråga: nån som vet hur länge bröstmjölk håller sig fräsch i flaskan? Om man till exempel skulle ta med sig flaskan på stan. Jag har inget emot att amma ofentligt, men på vintern är det ju otroligt bökigt. Däremot kommer jag inte att ge flaskan ofta, utan bara vid enstaka tillfällen. Jag tycker om att amma!

När jag var mitt i graviditeten blev min karl oturligt nog av med jobbet. Den omtalade lågkonjukturen, ni vet. Och han var sist in, och då är man ju som bekant även först ut... så är det! Man kan alltså ALDRIG planera allt i minsta detalj för att ha de bästa förutsättningarna för att skaffa barn. Även personer med tillsvidare-anställning kan plötsligt stå utan arbete, hur hårt de än sliter.

I alla fall bestämde jag mig för att inte låta mig nedslås av detta. En fördel är ju till exempel att min son har världens chans att bonda med båda sina föräldrar redan från början. Det har varit ett privilegium, I tell ya!

Men mannen min blev alltså arbetslös i mitten av november, och ännu har inte a-kassan kommit igång. Det är nya kompletteringar som ska in, gång på gång. Ni har säkert hört historierna om den där a-kassan, så jag besparar er svordommarna.

I alla fall gick det ju bra så länge jag arbetade, men nu är jag alltså föräldraledig -och det blir man inte rik på. Nu lever vi med andra ord på vatten och bröd,

och lillskruttis, han ska pott-tränas. Jag menar, har ni sett priserna på blöjor?

Jag har hört flera stycken säga att de ser fram emot fikabrickan på BB efter att man fött barn. Usch, säger jag bara. Jag hade inte ätit ordentligt den dagen då jag födde barn så jag var utsvulten efter timmar av förvärkar och sedan allt krystande på det. Jag fick i mig en stadig frukost på morgonen, men på förmiddagen blev jag igångsatt, och efter det drack jag nyponsoppa varvat med saft. Min bebis var ute kvart över sju på kvällen. Som sagt, jag var utsvulten. Sen kom de in med en bricka med ljust bröd (ursäkta, jag har helt slut på energi jag behöver fibrer!) varav ena smörgåsen var en skiva "franska". Finns det något äckligare? Till det fick jag en kopp med pulverchoklad. Fast det var ju mitt eget val, jag var inte sugen på kaffe direkt efter förlossningen...

Nåväl... Fikat på BB fram tills jag födde var suveränt. Jag hann ju äta några måltider där innan bebis bestämde sig för att det var dags att komma ut. Bland annat lärde jag mig att äta fil igen, vilket är jättebra då jag faktiskt inte känner att jag har tid att koka gröt nu när jag har lillen.




Detta är en typisk Nana-frukost. Fast helst ska det faktiskt vara äppeljuice (också något jag lärde mig gilla på BB).

Jag googlade på hur man ska göra för att bli av med amningsnappen. Tipsen jag fick var:

1. Låt bebis söka efter bröstet istället för att stoppa in nappen i munnen
2. Pröva ta av nappen en bit in i amningen. Upprepa om det inte fungerar
3. Pröva amma utan napp nattetid eftersom sömniga barn inte är så kräsna

Dessa tips kommer från amningshjälpen.se

Tips 1 & 2 är beprövade MÅNGA gånger. Och tips 3 är jag himla skeptisk till eftersom min son alltid hinner bli så pass hungrig att han gråter högljutt innan jag vaknar. Dessutom är nattmåltiden den måltid som i övrigt fungerar bäst. Han äter länge och riktigt myser.

Däremot verkade det som att den största anledningen till varför man ska göra sig av med nappen är att barnet inte går upp i vikt som det ska om nappen används. Det problemet har inte vi. Så den får väl helt enkelt vara kvar.

En annan sak jag läste mig till var att anledningen till att vissa barn inte kan äta utan amningsnapp kan vara att de har ett kort tungband.

Någon mer än jag som misstänker att detta kan vara orsaken i min sons fall?



Detta är alltså min tunga, så långt utsträckt som det går!

Tur att jag är gift med en karl, tänker du nu. För som lesbisk skulle jag troligtvis inte göra succé?!

På reklamen behöver man aldrig betala för varorna. Ta reklamen för den där nya apotekskedjan Medstop till exempel. Jag brukar sjunga den där herr Nezeril-sången för min son, han gillar den. Fast han gillar när jag bara hittar på ord som jag sätter lite melodi på också än så länge, så här hemma kan man låta kreativiteten flöda när man tröttnat på de traditionella barnvisorna. Men det var inte det jag skulle komma till... jag ville bara påpeka att jag tycker det är lite fult att göra reklam för varor och "låtsas" som att de inte kostar nånting. För det gör de ju...

/Nana

Så här ser min favvo-bh ut. Jag har faktiskt 4 stycken, som säljs i 2-pack på HM. Kanske att den kan uppfattas som aningen osexig, men jösses -när tuttarna varierar i storlek hela dagarna är det inte så himla skönt med byglar -och push är verkligen inte nödvändigt.

Det här med sex förresten... Av någon anledning kan man inte ens använda ordet här hemma utan att lilleman blir alldeles vansinnig. Först sover han så sött, men så nämner man ordet och han börjar skrika hysteriskt. Jag har försökt förklara för honom att han tjänar på att mamma och pappa uttrycker sin kärlek till varann eftersom det förstärker förhållandet, och därmed familjen. Men då tittar han bara på mig med en blick som säger att "jag kan omöjligt tjäna på att ni håller ihop... möjligtvis spara". Så märker jag att han tänker. Han är en liten mini-besserwisser, min son! Så istället för att säga "sex" så får vi använda kodspråk här hemma. Än så länge kan man säga 33+4-31 till exempel. Han är nämligen inte så bra på att räkna ännu.  

Nåja... han ska väl bara bo hemma i en sisådär 20 år, och sen sätter nog sexlivet fart igen. Jag känner det på mig!

Jag är en ofrivillig OS-följare skulle man väl kunna säga. Kanske dels för att vi inte har så många kanaler utöver SVTs utbud, men också för att karln följer denna sporthändelse slaviskt.

Något som faktiskt är roligt att titta på inom OS är skidåkningen. Speciellt utför. Men är det bara jag som stör mig på hur kommentatorerna säger namnet på den otroligt duktiga amerikanskan? Det finns liksom ingen paus mellan Lindsey och Vonn, så det blir liksom som ett enda långt förnamn. Linsyvonn, eller Lins-Yvonne! Sjukt störande.

Ps. jag skulle lagt upp en bild, men eftersom jag inte är i Vancouver så har jag inte någon. Jag vill heller inte "låna" en bild som någon annan tagit. Men är någon nyfiken på hur denna superduktiga Anja-hotande superstjärna ser ut så är mitt tips: Google!

/Nana

Förra vintern var det KUL med snö. Jag hade dragit med mig sötaste lillasyster till Sälen, och vi lekte i snön som om vi vore sju år. Här på bilden var jag gravid och lycklig. Fick missfall lite längre fram, i vecka 13. Världen rasade och jag trodde att jag aldrig skulle se någon ljusning. Men mitt i allt det hemska så inser jag ju att min fina son inte skulle vara hos mig om det inte hade gått som det gick.

Jag tog mig igenom en av de värsta saker som hänt mig, stötte på den hemska delen av sjukvården som man hoppades bara var påhittad. Läkaren som upptäckte missfallet, som bara kallt sa "ja, här ser jag fostervattnet, men det finns inget foster" och sedan skickade mig vidare. Jag och min man blev slussade från person till person, men ingen erbjöd en stöd eller psykologhjälp. En undersköterska erbjöd mig en bit papper i tysthet -för att torka tårarna. Tack! Du var den enda som visade medmänsklighet den dagen. Du fick mig att gå vidare! Det behövs inga ord, för det finns ändå inga som hjälper.

Redan dagen efter hade jag tid för skrapning. Där träffade jag den mest underbara läkaren som världen skådat. En människa som inte var läkare för att han var toppstudent och helt enkelt "kunde" bli det, utan en som verkligen brinner för att hjälpa andra. Han fick mig att se framåt -jag var ju ung!

En mens kom, och vips så var jag gravid igen utan att ha lagt några försök i det. -Vi skulle vänta hade vi sagt. Men vi blev väldigt lyckliga. Om än väldigt rädda. Först efter ultraljudet kunde vi slappna av...

Jag har börjat blogga många gånger, men jag har egentligen ingenting att skriva om. Jag har inget fabolous life på stureplan, jag äger inte ett enda märkesplagg om man inte får räkna några par Ecco-skor och en Everestjacka som jag haft i flera år. Jag handlar på HM och andra butiker i samma prisklass. Jeans för 500 är en investering i min värld! Jag är heller inte en komisk person som kan få vilken situation som helst att verka intressant.

Visst skulle jag kunna kalla mig själv för "ung mamma och fru i ett radhus långt ifrån stureplan", eller nåt sånt. Men ärligt talat är det väl inte särskilt speciellt att vara gift och ha barn vid 23? Såklart att det är speciellt för mig, det är det bästa jag vet. Men det är ju i ärlighetens namn inte så intressant att sitta och skriva om. Nog för att det kanske inte är den allra vanligaste åldern att gifta sig och skaffa barn och hus vid 23, men det är ju inte anmärkningsvärt. Herremintid, jag har ju både pluggad på högskola i en hel evighet, varit tillsammans med samma karl i snart 7 år och skaffat mig ett fast arbete (som by the way är världens bästa jobb). Man kan väl knappast kalla mig flicksnärta utan perspektiv på livet? Man utbrister ju inte direkt "Åh, shiiiiit vilken ung mamma, huuuuuuuur ska hon klara av att ha barn?" Och "tänk om hon blir ensamstående, hur ska hon då klara sig?" För jag har ju faktiskt samma förutsättningar som de flesta 35-åringar att klara mig hur bra som helst. (Även om hela min värld skulle rasa utan min underbara man).

Jag skulle kunna bara skriva om bebisspyor, röda stjärtar och mjölkstockning, men det är inte riktigt min stil. Visst, jag läser flera vardagsmamma-bloggar och tycker det är intressant eftersom jag kan relatera till det, men jag lever ju i den världen hela dagarna. Jag vill utanför den i mitt skrivande!

Jag skriver helt enkelt för min egen skull. Sådant som händer i vardagen, och tankar som slår mig. Jag har inget behov av att vara en välläst blogg, för jag vet att mina inlägg är på tok för långa och mina bilder alldeles för tråkiga. Dessutom behärskar jag inte "bloggspråket". Men som sagt -jag gör det här för min skull! Jag är mammaledig, och bebisar sover ju som bekant rätt mycket. Detta är ett roligt tidsfördriv.

/Nana

Jag glömde stänga av blixten när jag tog bilden ovan.


Till rubriken: Nej, så länge båda i förhållande arbetar lika mycket, eller som i vårt fall just nu: är hemma lika mycket så tycker jag att det är självklart att man delar på arbetet hemma. Jag förstår mig inte på folk som säger att deras män "hjälper till hemma". 9-åringar hjälper till hemma, vuxna människor sköter bara hemmet helt enkelt. punkt.

Sedan att vissa familjesituationer främjar för en hemmafru/hemmaman säger jag ingenting om. Jag kan mycket väl tänka mig att gå ner i arbetstid när lillpajas börjar i förskolan, och då ska vi utnyttja den tiden till att städa och dona lite extra här hemma som ett slags mor och son mys-pys-aktivitet. Jag har förstått att barn på 1,5-3 år bara äääääälskar att städa! Barnarbete ska dessutom vara billigt har jag hört.

Här kommer den...









Jag...









Jag kan inte knyta rosetter!

Nämnde jag att jag är förskollärare? Jag är alltså en normalbegåvad person som inte haft underkänt på ett enda prov/tentamen sedan åttonde klass när jag helt enkelt tyckte det var tufft att skita i skolan emellanåt. (Okej, det kanske inte klassas som normalbegåvat, det kan jag förstå) Men man får faktiskt inte lära sig att knyta rosetter på utbildningen. Sjukt va? När jag var liten kämpade jag med dessa rosetter utan att lyckas, och mitt i detta drama av blod, svett och tårar så var det någon vänlig själ som visade mig hur man gör "fuskrosetter". Ni vet såna där när man gör två öglor som man gör en vanlig enkelknut av sen.

Sen har jag helt enkelt bara fortsatt att göra såna "rosetter" utan att tänka på detta fruktansvärda handikapp. Och så idag bad jag min man knyta lillkottens byxor, vilket han gjorde på ett helt riktigt sätt varpå jag avslöjade att jag inte kan knyta rosetter. "Du måste lära mig!" bestämde jag. Han visade såklart denna enkla princip som de flesta femåringar klarar av, men jag måste nog träna lite innan de sitter som de ska...

Nu borde jag kanske avrunda detta inlägg med något enastående om mig som pedagog, men äh, när jag ändå håller på kan jag ju lika gärna avslöja att jag brer mackan med båda sidor av kniven också. Det fick man inte heller på "dagis" när jag var liten, men jag har alltid gjort det ändå. Och nu är det alltså jag som är den som ska visa barnen rätt teknik.

Jag skulle vilja påstå att alla gravida pratar om dem. INGEN vill ha dem. Det diskuteras om krämer hit och dit, och även om att det ska vara genetiskt -ingenting att göra åt med andra ord. Jag kan väl inte lägga mig i debatten, för jag är en av dem som inte tror på snordyra mirakelkrämer. Jag har skitgener helt enkelt.

Det här är inte det värsta, ska jag tala om. Mina lår och rumpa ska vi inte ens tala om. Det ser ut som att jag blivit rispad med kniv av ryska maffian för att jag hållt inne med någon viktig information om ett hemligt bankfack i schweiz.

Igår i provhytten i ljuset av de där starka lamporna, iklädd endast underkläder insåg jag att jag inte kommer vara snyggast beach -10. Inte heller -11, -12, -15, eller något annat år heller.

Men till er som upprörs av den där första pyttelilla bristningen som uppkommit på tutten, magen eller låret kan jag bara säga en sak: titta ner i vagnen när ditt barn är fött! It's all worth it.

Nu ska jag försöka satsa på det jag kan göra någonting åt, och försöka bli av med några kilon av det där extra hullet. Inte för att jag tillhör dem som tycker att man måste vara jättesmal för att vara snygg, men för att jag alltid mått som bäst när jag väger ca 12 kilo mindre än vad jag gör nu. (Jag inser att jag måste göra något åt mina godisvanor, men det är svåååårt!)

/Nana

Godisdag med andra ord! Fredag är en MYCKET god ursäkt till att köpa sig en fet påse med godis och en alkoholfri öl (kanske inte ett förstahands val, men hey -jag ammar!) Undrar bara vad jag haft för ursäkt att äta godis alla de andra dagarna...

Idag var jag om lillkillen på stan för första gången tillsammans med min BFF som förövrigt är preggo (lillskruttis har förhoppningsvis en blivande buddy i hennes mage med andra ord). Jag var lite orolig för att han skulle bli hungrig eller bajsa blöjan full någonstans där det vore nästintill omöjligt att amma/byta, men som tur var åt han sig mätt och drog ur sig ett redigt lass precis innan vi åkte ner. Duktig kille. Jag måste bara säga att det känns underbart att ha ett liv igen, hur mysigt det än är att vara hemma med en bebis (som förövrigt är fyra veckor och en dag gammal).

Jag shoppade lite till lillskrutten såklart (det går ju inte att låta bli, även om han har tillräckligt med kläder/prylar för att fylla ett rum) men sen shoppade jag även till mig! Ett par byxor och en kofta köpte jag -åh så underbart att inte köpa gravidkläder/amningskläder.

Jag köpte även en bröstpump och en flaska till lilleman. Jag har en liten önskan om att kunna lämna hemmet för att gå till frissan/simhallen. Inga stora utsvävningar, men jag vill vara garderad i så fall. Vågar man ge en så liten bebis bröstmjölk på flaska? Jag vill inte sabba amningen, så i så fall får det hellre vara. Men jag ska fråga på BVC också. I annat fall var bröstpumpen ändå behövlig, då jag redan haft mjölkstockning, och inte gärna vill ha det igen.

Obs bilden är inte från idag, utan från vår första barnvagnspromenad, men jag hade inte med mig kameran på stan. Det är ju dock ändå en bild!

Så här såg det ut när jag tittade ut genom fönstret dagen för vårt "bröllop". Tur att man inte hade planerat någon utomhuscermoni, kan man väl tycka. Jag tycker vädret passade utmärkt. De flesta kommer nog tycka att jag är galen nu, men jag hade verkligen min drömvigsel. Galen kommer ni tycka när jag förklarar hur det gick till...

Vi åt frukost på morgonen som vanligt, och jag klädde mig i en gravidklänning från HM. Våra vittnen knackade på dörren på förmiddagen, och vi satte oss vid matbordet och pratade lite. Jag var lite nervös, men lycklig. Vigselförättaren kom en stund senare, ställde ifrån sig ett paraply och tog av sig skorna. Hon frågade hur vi hade tänkt oss det hela. Vi hade inte tänkt. Det slutade med att vi ställde oss brevid varandra i vardagsrummet, och hon förklarade oss gifta. Vi fick ett vigselbevis, och fem minuter efter att hon kommit hade hon gått. Vi var man och hustru. Gängade.

Ingen förutom våra två vänner (vittnena) visste att det skett, men våra familjer och närmaste vänner ar bjudna på inflyttnigsfest den här dagen, så de fick snart veta...

Vissa kanske vill ha vit klänning, två hundra gäster, bröllopstårta med våningar, levande musik, präst och hela kittet. Jag vill ha kärlek, glädje och framför allt min man. Jag älskar honom!

/Nana

Igår fick vi ett brev om att de höjer energipriset i vår radhuslänga. Kanske inte så konstigt, med tanke på den extrema kyla som varit tänker du som fått en saftig elräkning på 4000 för en månad.

Nej, kanske inte. Det är ju inte så att jag förutsätter att man ska ha temperaturer på mer än 14 grader inomhus när det är kallt ute. Inte heller tycker jag att vattnet i duschen bör vara varmt. Nej, så länga inte vattnet fryser i rören, ja då betalar jag gärna en förhöjd energikostnad -trots att jag har en bebis som behöver 37 grader att bada i. Men vi har ingenting emot att koka upp vatten på spisen, som vi helt sonika kan blanda med det kalla vattnet i ledningarna. Vi är inte så knussliga i den här familjen.

Nej såklart finns det ingenting att vara bitter över. Vi betalar de där dryga 2000(!) extra i kvartalet och fortsätter duscha i ca 32 grader. Dessutom har vi ju faktiskt kunnat få upp värmen till hela 18 grader de senaste gångerna det varit mer än -12 ute.

Lev väl! /Nana

Ett gamalt "saying", men ack så sant. Ibland kan de där ordspråken vara klyschiga, ibland är de totalt obegripliga och oftast är de extremt töntiga; typ "bättre en fågel i handen än tio i skogen" eller "när man talar om trollen så står de i farstun".

Men ta vilken bild som helst och försök tömma ut precis allt innehåll i ord. Det går ju nästan inte! Så vi får väl se om den här bloggen överlever... jag är nämligen extremt dålig på att orka ta bilder och lägga upp. Och jag är ändå av den åsikten att "en blogg utan bilder, är ingen läsvärd blogg". Välkomna att använda detta moderna och extremt talande ordspråk om ni vill!

/Nana

Uppdatering:

Självklart är ordspråk klyschiga förresten... det är väl liksom det de är till för?!
Nåväl, blev nyfiken på vad vi har för gamla visdomar målade i korta fraser. Många är faktiskt riktigt bra.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_ordspr%C3%A5k

Här sitter jag i soffan och funderar på hur man kickstartar en blogg. Det finns säkert olika metoder, men jag inser att man måste börja någonstans. Med något litet, eller stort... det spelar klanske ingen roll. Jag börjar stort -med min sons födelse.

Jag gick alltså runt i nio månader med ett liv inom mig. Kände sparkar, hade gravidcrejvings (på slutet hade jag ett extremt sug efter att äta TVÅL faktsikt), jag hade foglossning som gjorde att jag knappt kunde lyfta benen över badkarskanten -ja, det var väl som det ska vara när man är gravid. Inget ovanligt, nåt som de flesta kvinnor går egenom nån gång i livet, men jäkligt fantastiskt!

Med två veckor och fyra dagar kvar till det beräknade födelsedatumet låg jag på soffan och sov. Trött på graviditeten och handikappet som kom med den. Smallville var på i bakgrunden. Jag hörde rösterna från Clark, Lana, Lex och gänget när jag plötsligt kände något som rann efter benet. "Hoppas det är vattnet som går", tänkte jag men realistiskt vore nog att det var mina jobbiga flytningar som bråkade. Jag suckade och reste mig upp. Jag hann halvvägs till toaletten när det bokstavligen sa "splash", kissade jag på mig?!

Vattnet gick alltså. Och inga pradaskor blev förstörda, ingen halkade i en perfekt genomskinlig pöl på golvet, och ingen fick panik och skrek "oh my gooooood, the water just broke". Fan, jag hade planerat att skrika så, men min hollywoodlika vattenavgång förblev en fantasi. Istället sprang jag den sista vägen till toa medan det droppade något slags blodblandad sörja efter mig, och därifrån ropade jag försiktigt "Micke, vi ska nog ringa förlossningen nu, för jag tror att vattnet gick!" Stanken gav mig kväljningar. Fostervatten är ingen fräsch historia!

Sen dröjde det ytterligare 2 dagar med blod svett och tårar innan min fantastiska son föddes, men det sparar vi till en annan gång.

Så... rubriken då?! Nikki Sixx från Mötley Crue ska ju ha skrivit låten efter sin nära döden upplevelse -men jag känner att min sons födelse verkligen var en "kickstart av mitt hjärta"...

/Nana