Kickstart (my heart)
Här sitter jag i soffan och funderar på hur man kickstartar en blogg. Det finns säkert olika metoder, men jag inser att man måste börja någonstans. Med något litet, eller stort... det spelar klanske ingen roll. Jag börjar stort -med min sons födelse.
Jag gick alltså runt i nio månader med ett liv inom mig. Kände sparkar, hade gravidcrejvings (på slutet hade jag ett extremt sug efter att äta TVÅL faktsikt), jag hade foglossning som gjorde att jag knappt kunde lyfta benen över badkarskanten -ja, det var väl som det ska vara när man är gravid. Inget ovanligt, nåt som de flesta kvinnor går egenom nån gång i livet, men jäkligt fantastiskt!
Med två veckor och fyra dagar kvar till det beräknade födelsedatumet låg jag på soffan och sov. Trött på graviditeten och handikappet som kom med den. Smallville var på i bakgrunden. Jag hörde rösterna från Clark, Lana, Lex och gänget när jag plötsligt kände något som rann efter benet. "Hoppas det är vattnet som går", tänkte jag men realistiskt vore nog att det var mina jobbiga flytningar som bråkade. Jag suckade och reste mig upp. Jag hann halvvägs till toaletten när det bokstavligen sa "splash", kissade jag på mig?!
Vattnet gick alltså. Och inga pradaskor blev förstörda, ingen halkade i en perfekt genomskinlig pöl på golvet, och ingen fick panik och skrek "oh my gooooood, the water just broke". Fan, jag hade planerat att skrika så, men min hollywoodlika vattenavgång förblev en fantasi. Istället sprang jag den sista vägen till toa medan det droppade något slags blodblandad sörja efter mig, och därifrån ropade jag försiktigt "Micke, vi ska nog ringa förlossningen nu, för jag tror att vattnet gick!" Stanken gav mig kväljningar. Fostervatten är ingen fräsch historia!
Sen dröjde det ytterligare 2 dagar med blod svett och tårar innan min fantastiska son föddes, men det sparar vi till en annan gång.
Så... rubriken då?! Nikki Sixx från Mötley Crue ska ju ha skrivit låten efter sin nära döden upplevelse -men jag känner att min sons födelse verkligen var en "kickstart av mitt hjärta"...
/Nana
Jag gick alltså runt i nio månader med ett liv inom mig. Kände sparkar, hade gravidcrejvings (på slutet hade jag ett extremt sug efter att äta TVÅL faktsikt), jag hade foglossning som gjorde att jag knappt kunde lyfta benen över badkarskanten -ja, det var väl som det ska vara när man är gravid. Inget ovanligt, nåt som de flesta kvinnor går egenom nån gång i livet, men jäkligt fantastiskt!
Med två veckor och fyra dagar kvar till det beräknade födelsedatumet låg jag på soffan och sov. Trött på graviditeten och handikappet som kom med den. Smallville var på i bakgrunden. Jag hörde rösterna från Clark, Lana, Lex och gänget när jag plötsligt kände något som rann efter benet. "Hoppas det är vattnet som går", tänkte jag men realistiskt vore nog att det var mina jobbiga flytningar som bråkade. Jag suckade och reste mig upp. Jag hann halvvägs till toaletten när det bokstavligen sa "splash", kissade jag på mig?!
Vattnet gick alltså. Och inga pradaskor blev förstörda, ingen halkade i en perfekt genomskinlig pöl på golvet, och ingen fick panik och skrek "oh my gooooood, the water just broke". Fan, jag hade planerat att skrika så, men min hollywoodlika vattenavgång förblev en fantasi. Istället sprang jag den sista vägen till toa medan det droppade något slags blodblandad sörja efter mig, och därifrån ropade jag försiktigt "Micke, vi ska nog ringa förlossningen nu, för jag tror att vattnet gick!" Stanken gav mig kväljningar. Fostervatten är ingen fräsch historia!
Sen dröjde det ytterligare 2 dagar med blod svett och tårar innan min fantastiska son föddes, men det sparar vi till en annan gång.
Så... rubriken då?! Nikki Sixx från Mötley Crue ska ju ha skrivit låten efter sin nära döden upplevelse -men jag känner att min sons födelse verkligen var en "kickstart av mitt hjärta"...
/Nana
Kommentarer
Trackback
