Vardag med Nana

Förra vintern var det KUL med snö. Jag hade dragit med mig sötaste lillasyster till Sälen, och vi lekte i snön som om vi vore sju år. Här på bilden var jag gravid och lycklig. Fick missfall lite längre fram, i vecka 13. Världen rasade och jag trodde att jag aldrig skulle se någon ljusning. Men mitt i allt det hemska så inser jag ju att min fina son inte skulle vara hos mig om det inte hade gått som det gick.

Jag tog mig igenom en av de värsta saker som hänt mig, stötte på den hemska delen av sjukvården som man hoppades bara var påhittad. Läkaren som upptäckte missfallet, som bara kallt sa "ja, här ser jag fostervattnet, men det finns inget foster" och sedan skickade mig vidare. Jag och min man blev slussade från person till person, men ingen erbjöd en stöd eller psykologhjälp. En undersköterska erbjöd mig en bit papper i tysthet -för att torka tårarna. Tack! Du var den enda som visade medmänsklighet den dagen. Du fick mig att gå vidare! Det behövs inga ord, för det finns ändå inga som hjälper.

Redan dagen efter hade jag tid för skrapning. Där träffade jag den mest underbara läkaren som världen skådat. En människa som inte var läkare för att han var toppstudent och helt enkelt "kunde" bli det, utan en som verkligen brinner för att hjälpa andra. Han fick mig att se framåt -jag var ju ung!

En mens kom, och vips så var jag gravid igen utan att ha lagt några försök i det. -Vi skulle vänta hade vi sagt. Men vi blev väldigt lyckliga. Om än väldigt rädda. Först efter ultraljudet kunde vi slappna av...